HÄLLEFLUNDRA - Hippoglossus Hippoglossus

Fiske efter hälleflundra är något av det mest utmanande man kan föreställa sig som sportfiskare. Flundrorna kan väga över 300 kg men även de mindre fiskarna på några få kilon ger en fantastisk fight. Fisket efter dessa stora plattfiskar är särskilt bra i Norge. Det är framförallt områden vid Lofoten och norröver som ger det bästa fisket. Under de senaste åren har fisket efter dessa bjässar verkligen utvecklats. 2008 landades otroligt många och stora hälleflundror. Det blir allt vanligare att ett flertal fina fiskar landas under loppet av en dag. För några få år sedan hände det i princip aldrig. Då var hälleflundror en sälltsynt bifångst. Under senare år har vi blivit väsentligt skickligare och vi har fiskat mer målinriktat efter hälleflundra. Metoderna har förfinats och vi har lärt oss vilka platser hälleflundrorna uppehåller sig på.

Platser, väder och säsong
Fisket efter hälleflundra är som bäst under vår och höst. Under sommaren är hälleflundrorna utspridda och fisket är mer ostabilt. Hälleflundran kan fångas överallt men vissa områden ger väsentligt fler fiskar än andra. Generellt sett så sker det bästa fisket på flat eller jämnt sluttande botten gärna i närheten till toppar eller uddar och sund där vattnet är strömsatt. Det får gärna vara nära till djupt vatten men fisket sker mestadels på djup mellan 8 och 50 meter.

Flundror, liksom alla fiskar, har huggperioder och fisket kan vara mycket nyckfullt. En bra tumregel är att om man fångar en fisk så finns det i regel flera i samma jaktområde. Du kan få en huggsexa med hälleflundror för att en liten stund senare inte känna något hugg under flera timmar, eller för den delen hela följande dag. Framgång beror i hög utsträckning att man är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Bästa förhållanden råder när det finns ström eller lite vind som gör att båten driver i 0,5-2 knop. Områden med mycket ström, vid grund eller i sund och kring uddar som samtidigt har jämn eller svagt sluttande botten har visat sig vara extra bra. Man ska inte förlora hoppet även om platsen mer eller mindre är tom på annan fisk. På en del platser är det faktiskt så extremt att det bara är hälleflundror som hugger. Om det är helt vindstilla och ingen ström är fisket ofta svårt att bedriva. Under sådana omständigheter måste man själv ”sätta fart” på fisket genom att kasta och fiska aktivt. Stunder då båten driver saktare än 0,5 knop, kan ”jigg-trolling” efter hälleflundra vara en god idé. Det fungerar som en blandning av spinnfiske och traditionellt trollingfiske – utan rigg. Man kastar ut jiggen, släpper den till botten och färdas med en hastighet av ca 1,5 till 2 knop, medan man rycker jiggen upp och ned genom vattnet.

Redskap och teknik
Glöm att fiska med klassiska pilkar, använd istället stora jiggar eller hel betesfisk. Om man använder betesfisk på 1 kg eller en jigg runt 20-30 cm sorterar man bort de flesta av de mindre fiskarna och fiskar mer målinriktat efter hälleflundra.

Fiske med jigg
Vanligtvis använder man en jigg runt 200-300 gram. Det kan dock vara tröttande att arbeta med en tung jigg en hel dag och en lättare jigg har oftast bättre rörelsemönster. Därför kan man använda sig av lättare jiggar runt 100-200 gram emellanåt om förhållandena tillåter. Jiggen ska dock helst ändå vara runt 20 cm lång. Då slipper man småfisken. Det är mycket viktigt att du alltid använder en ca 1 meter lång tafs av 1,2mm nylonlina framför jiggen för att skydda flätlinan från slitage.

Hälleflundrafiske med jigg är ett fiske i lugn takt. Jämfört med traditionellt pilk- eller jiggfiske så gäller det att dämpa tempo och rörelser. Ofta är det effektivast att fiska jiggen långsamt, i jämt tempo. Det är faktiskt så att en hel del flundror har fångats medan spöet har varit still och båten drivit i mellan 1-2 knop. Flera flundror har faktiskt nappat när spöet stått i spöhållaren. Ibland kan det dock fungera bättre att röra jiggen snabbare och mer hetsigt. Man släpper inte enbart ner jiggen till botten och fiskar där, något man ofta gör i traditionellt fiske, utan man ska söka av olika vattenskikt. Ibland händer det att hälleflundror följer jiggen ända upp till ytan utan att hugga. Det är en häftig syn att få se dessa stora fiskar följa med hela vägen upp till båten. Ibland händer det att flundrorna blir stående under båten och man kan reta dem till att hugga blott en meter under vattenytan. Det är något av det mest nervkittlande man kan föreställa sig när en flundra i 30-40 kilosklassen står under båten och du undrar om den kommer ta din eller båtkamratens jigg!

Det fungerar även bra att kasta med jiggen. Kasta 20-30 meter ut och släpp ner jiggen till botten för att sedan långsamt och med små ryck veva in. Fiska inte enbart vid botten utan veva jiggen upp genom vattnet. Merparten av fiskarna hugger långt ovan botten.

Vid fiske med jigg kan det vara svårt att kroka flundrorna. Ibland biter de bara över stjärten. Använder man en större jigg, över 20 cm, bör man sätta på en extra trekrok nära stjärten på jiggen (se bild). Viktigt är att man inte monterar trekroken så långt bak att det påverkar jiggens rörelse i vattnet. Genom att använda en extra trekrok i jiggen krokar man betydligt fler flundror. Man kan binda kroken på en kraftig nylonlina eller använda en ”kedja” av lekande och ringar(se bild). Vi rekommenderar WMC-trekrokar, storlek 5 eller 6 eller den något dyrare Owner-trekroken. Det är viktigt att kroken är av högsta kvalitet!

Fiske med bete
Hälleflundrans primära födofisk är sill och småsej (under 1,5 kg)och båda är bra bete för att fånga hälleflundror. Vid fiske med hel betesfisk är det mycket viktigt att du gör ett enkelt tackel. Annars trasslar det bara. Bananformade sänken är bra för att hålla huvudlinan skild från tacklet så att man undviker lintrassel, men en pilk utan krok fungerar också.

En tafslängd på ca 1 meter (1,2 mm nylonlina) är lagom. Använd trekrokar i storlek 6/0 – 8/0. Den ena trekroken placeras i fiskens mun och den andra fästs på sidan. Det är mycket viktigt att du alltid använder ca 1 meter (1,2mm nylonlina) framför sänket för att skydda flätlinan från slitage.

Själva tekniken vid agnfiske är densamma som vid jiggfiske. Sök av vattenlagren i lugn takt, med kort spinnstopp och småknyck. Ofta hugger hälleflundran flera gånger på betesfisken. Krokas den inte första gången är det viktigt att fiska vidare i samma djup som där fisken högg. Hugger inte fisken igen sänker man ner betesfisken några meter och vevar långsamt upp igen.

Spö, rullar och lina
Även om det är tal om stora fiskar behöver man inte alltid använda grov utrustning. Robusta kastspö eller lätta havsfiskespö är roliga att använda vid jiggfiske när väder och ström tillåter. När man fiskar med lättare jiggar kan utrustningen vara lättare och man får då bättre känsla i fisket. Ett kastspö på 8 fot och en kastvikt runt 100-200 gram fungerar bra. De kraftigare 30lbs spöna är utmärkta för att fiska med betesfisk eller tunga jiggar. Ta därför gärna med både ett lätt och ett kraftigt spö.

Rullen är viktig vid fajt med stor fisk. Till det lättare fisket är en haspelrulle av god kvalité som rymmer 250 meter 0,30 mm flätlina bra. Till det tyngre jiggfisket eller till fiske med betesfisk är en kraftig multiplikatorrulle som rymmer 300 meter 0,30 flätlina att föredra. Det är mycket viktigt att rullarna har en broms som bromsar jämt och att flätlinan har spolats på tajt på rullen, så att linan inte skär ned i underliggande linlager när hälleflundran gör en rusning.

Catch and release
Under senare år har vi börjat återutsätta allt fler hälleflundror för att värna om beståndet av denna fantastiska sportfisk. Det är verkligen en härlig känsla att få se en stor flundra simma ner i djupet igen. Ta med måttband och vikt/längd tabell om du vill veta vikten på dina fiskar. Man får faktiskt en väldigt precis vikt när man mäter fisken och därefter utläser vikten från en vikt/längd tabell.

Det kan vara en prövning att mäta och eventuellt fotografera stora fiskar utan att skada dem. Utöver traditionell huggkrok och hälleflundraspjut har vi utrustat alla båtar med en ”tailer” (ett rep att lägga om stjärten och hala ombord) samt en liten huggkrok som kan sättas i underkäken. De är till stor hjälp om man önskar att mäta fisken vid vattenytan eller vill göra en skonsam ombordhalning och återutsättning.

TORSK

Nordnorges viktigaste fisk
Torskfisket i Nordnorge har en lång och betydelsefull historia. Torskfisket har varit grunden för alla de små samhällena som ligger längst kusten. Hade det inte varit för torsken hade Nordnorge varit mycket öde!

Fisket kan delas upp i två slags fiske;
- Sommarfiske efter ” kusttorsk”
- Vinterfiske efter ”skrei”

Kusttorsken (kustnära torsk) är en torsk som lever hela sitt liv längs Nordnorges farvatten. De fångas under hela året.

Skrei är en torsk som vandrar över stora havsområden, flera hundra kilometer från kusten. Varje vinter samlas de i stora stim och drar sig till kusten och fjordarna för att leka. Det är under denna period (januari, februari och mars) som de mindre fartygen nästan fyller hela årskvoten av torsk.

Sommarfisket efter kusttorsk är det fiske som de flesta sportfiskare bedriver men det är skreifisket som har det största ekonomiska värdet för både fiskare och samhällen. Fiskehamnarna är fulla av liv när skreifisket är igång. Fartyg, fiskare och arbetare som bearbetar torsken har i flera hundra år rest till Nordnorge från hela Europa för att få sin del av den enorma mängden ”skrei”.

Rekordtorsk!
Både skreien och den kustnära torsken är riktigt stora här uppe. Yrkesfiskare fångar regelbundet torsk över 40 kg. Sørøya är den plats i världen där sportfiskare har fångat flest torskar över 30 kg sedan 2004 då Nordic Sea Angling drog igång. Under 2007 fångades en torsk på 34,36 kg och under 2008 landades tre torskar mellan 30 till 34 kg. Vår nya destination Havøysund verkligen något att leva upp till! Hittills är erfarenheten den att det finns ännu mer torsk i Havøysund. Förhållandena för de riktigt stora torskarna ser perfekta ut men vid testfiske har vi ”bara” fångat fisk upp till 22 kg.

SOMMARFISKE

Platser
Torsk hittar du nästan överallt. Men den största koncentrationen och de största exemplaren hittas ofta en bit ut på öppet hav kring toppar, grund och kanter med hård botten. Det bästa djupet är från 30-130m. Finns det småsej i området så ökar chansen att det finns jagande stortorsk.

Huggperioder
Stor torsk har ofta huggperioder där fisket kan vara fantastiskt för att sedan vara heldött under flera timmar. Ofta styrs det av tidvattnet. Notera när huggperioden infaller och jämför dessa tider med tidvattnet då det oftast upprepar sig dagen efter. Det finns också en tendens till att nattfisket är bäst men var försiktigt med att vara uppe både natt som dag då det tar hårt på både kropp och psyke. Det är inte heller alltid bättre om natten.

Ekolodet
Större sej ses som streck på våra färgekolod medan småsej oftast står tätt. På lodet visas dem som stora gulröda stim. Det vore bra om man det alltid var så att stortorsken är där det finns sej. Men så är inte fallet. Om våren är det t.ex. ofta ont om sej och även under resten av säsongen, när det finns sej på de flesta grund, kan det vara svårt att veta var torsken jagar. I djupare vatten kan man fånga dem stora torskarna även om det inte finns några större mängder sej. Så är det t.ex. på Runningen på Söröya.

Ibland kan man se torsk på ekolodet som enskilda fiskar, andra gånger som ”bulor” men risken att förväxla torsk på lodet med annan fisk t.ex. kolja, sej, kungsfisk etc. finns alltid. Ofta kan det vara ett slöseri med tid att låta ekolodsbilden helt styra fisket. De allra flesta dagar ska ekolodet betraktas som ett bra verktyg men inte som ett ofelbart sådant.

Bete för torsk
Allmänt: Kom ihåg att alltid ha en tafs av 1m nylonlina, tjocklek 1,2 mm, ovanför betet för klara de tuffa tagen från stenar och klippor på botten.

Om du vill fånga mycket torsk är pilk och upphängare effektivast. Passande vikt på pilken är 200-400g. Alla typer kan användas när det inte är allt för mycket ström men ofta är rörpilkar lättast att hålla kontakten med. Upphängaren kan vara en gummimak, en mindre jigg eller liknande.

Vill du fånga färre men större torsk och samtidigt ha goda chanser att fånga hälleflundra är jigg ett bra val. Använd en 200-400g jigg med en längd runt 12-25 cm. T.ex. ”Storm” eller ”Giant Jighead”.

Är du enbart på jakt efter torsk över 10 kg ska du fiska med hel sej (0,3-1,3kg). Det är den allra effektivaste metoden. Gör ett tackel med två trekrokar. Ena kroken sätter du i munnen på sejen och den andra fästs på sidan. Som sänke används en pilk runt 500g. Småsej fångas enkelt med en makrillhäckla som vevas upp och ner på det djup där flest sej befinner sig på ekolodet. Det finns även stora möjligheter att få hälleflundra när man fiskar med hel sej.

VINTERFISKE "Skreifiske" på Sørøya
Varje år under januari till april vandrar stora mängder ”skrei” från Barents hav till olika platser i norra Norge för att leka. En av de platser där yrkesfiskarna fångar allra mest och framföralt störst exemplar är i området vid Breiviksfjorden på västra sidan av Sørøya.

Skreien ser lite annorlunda ut än ”kusttorsken” som är den mer stationära torsken som vi huvudsakligen fiskar om sommaren. Generellt är skreien ljusare än den kustnära torsken och den har ett mindre och spetsigare huvud. Det är dock inte bara skrei vi fångar på vintern utan även en hel del kustnära torsk samt havskatt, hälleflundra, kolja etc.

Vi startar skreifisket i mitten av mars och håller på till slutet av april. Under denna period finns det otroligt stora mängder av torsk i området och man bör hantera fisken varsamt så att den kan återutsättas. Det är varken motiverat eller försvarbart att behålla samtliga fiskar man får upp vid detta fiske.

Fisket bedrivs i störst utsträckning inne i Breiviksfjorden och strax utanför inloppet så transportsträckorna är relativt korta. Ofta finner vi skreien på flat botten som på somrarna är helt ointressant. Mestadels fiskar vi på ett djup mellan 50-100 meter. Ett bra tips är att söka efter torskstim i mellanvattnet och inte vid botten. Vanligtvis är fisken större i dessa stim. De stora fiskarna går ofta överst i stimmet. Hittar du ett stim på mellan 30-50 meters djup där det är 80 m till botten så ska du fiska i den övre delen av stimmet – det är där de allra största fiskarna befinner sig!

En rulle med räkneverk är till stor fördel, men linföraren på rullen kan också användas för att hamna på rätt djup, men det är inte riktigt lika enkelt. Har man inte något av dem får man pröva sig fram och släppa ner lite i taget tills att man hittar fisken.

Om du vid jiggfiske märker att du missat flera hugg kan det vara en god idé att fästa en robust trekrok bakom den vanliga enkelkroken. Owner 3/0 - 5/0 samt WMC 5/0 - 7/0 trekrok rekommenderas eftersom de tål stor fisk utan att rätas ut… Vad gäller jiggens färg kan det variera från dag till dag men blåa färger fungerar nästan alltid. Spön runt 30 Ibs och en rulle med en bra broms, flätlina på 0,30-0,40mm är lämpliga som redskap.

SEJ - Pollachius Virens

Gråsejen är en pelagisk fisk, vilket betyder att den lever i frivattnet och följer strömmarna och bytefisken. Den kan alltså dyka upp lite överallt och att du kan aldrig helt vara säker på vart den befinner sig för dagen. Den mindre gråsejen lever mest av kräftdjur och småfisk medan den stora sejen är en utpräglad fiskätare. Tobis och sill är huvudfödan. Sejen jagar ofta i stora stim och kan pressa upp bytesfisken mot ytan så att vattnet ”kokar” över stora områden. Ofta hoppar sejarna själva över ytan i sin jakt på byte. När småfisken pressas upp mot ytan så lockas havets fåglar dit för att delta i festen. Sådana ”måsdyk” är ofta synliga på långt håll. Många gånger är det mindre sej som jagar upp småfisken i ytan men speciellt ute på Storskaltaren och kring vissa grundtoppar så är kan det vara stor sej som jagar. Oftast lockas också stortorsken dit för att frossa på småsejen. Att spana efter ”måsdyk” kan alltså löna sig.

Platser
Sejen lever i frivattnet och kan dyka upp lite överallt, men huvudsakligen så samlas den kring toppar och kanter där strömmen pressas samman och för med sig en rik tillgång på byten. Stimmen med småsej på 1-3 kg hittar man ofta i direkt anslutning till topparna. Ofta står stimmen på den strömsatta sidan. Man kan hitta småsejen på de kustnära grunda topparna på 10-20 meters djup, likväl som på djupgrunden på över 100 meters djup. Generellt sett går dock de minsta sejarna, de som är de bästa att meta torsk och hälleflundra med, väldigt kustnära. Ibland är de t.o.m. inne i hamnen. Småsejen fångar de flesta endast för att ha som bete, antingen hel till hälleflundra eller torskmete, eller skuren i filéer till havskatt eller uerfiske. Den bästa storleken för en hel betesfisk är 0,5 -1 kg vilket ibland kan vara svårt att få tag i. För filéer går naturligtvis större sejar bra också. Småsejen kan ibland vara svår att finna. Du kan behöva söka runt på olika grundtoppar med hjälp av ekolodet. Sejstimmen syns då som plottriga moln på lodet. Ofta står de ett antal meter ovanför botten, ibland långt uppe i frivattnet.

Den stora sejen hittar man oftast på ställen med stor strömsättning. Platser i anslutning till djupare vatten där strömmen pressas upp av en skarp bergkant eller en grundtopp är giftiga. Ibland går storsejen i frivattnet längs kanterna på 30-70 meters djup men ofta söker den sig upp mot ytan i sin jakt på föda. Topparna på Storskaltaren, och grunden Breigrunn och Sildbåen utanför Söröya har levererat många storsejar under åren. Under 2010 fångades stor sej både i Havöysund och i Tromsö. Här är storsejfisket mer outforskat och pionjärsatsningar bör kunna löna sig.

Tider
Sommaren och hösten är rätt tid för sejfiske. Under våren kan det ofta vara svårt att hitta sejstimmen för att få tag på betesfisk. Då kan man behöva leta en hel del kring grundtopparna. Samma grundtoppar som senare på säsongen är fullproppade med sej. De största sejarna fångas i juli-september.

Redskap och teknik.
Att fiska småsej till bete görs enklast med en vanlig häckla av typ sill- eller makrillhäckla. Det går bra att binda en egen häckla med ett 3 gummimackar med lite grövre lina. De fabrikstillverkade sillhäcklorna är ofta knutna i för klent material för att tåla att 3-5 sejar hugger samtidigt. Sök sejen med ekolodet kring grundtopparna och släpp ned i stimmen när du ser dem. Här är en rulle med räkneverk bra, annars får du försöka räkna ut djupet med linspridaren eller sjunkhastigheten. Släpper du ut linan sakta när du närmar dig rätt djup så tar ofta sejen betena på nedvägen. Annars söker du av vattenlagren och pilkar med små lockryck. Veva upp sejarna i lugn takt. De är ganska sköra i munnen.

Storsejen fiskar du med jiggar. Går sejen djupt längs kanterna så behöver du tyngre jiggar på 200-300 gr. Släpp ned jiggen och veva den i expressfart upp genom vattnet. Sejen triggas av det snabbt flyende bytet och kastar sig över jiggen. Rusningen som följer är otroligt explosiv. En rulle med en bra och rätt inställd slirbroms behövs. Sejen tar dock ut sina krafter ganska snabbt och efter de första rusningarna går det ofta bra att pumpa upp den. Ett ordinärt havsfiskespö på 20-30 Ibs är lagom till detta fiske. När storsejen jagar ytligt kan man med fördel fiska med lättare grejer. Shadjiggar på 100-200 gram och ett spö och rulle avpassat så man kan kasta jiggarna är det bästa. Fisket är otroligt häftigt. Att kasta sin jigg in i måsdyket och sedan snabbt spinna in den samtidigt som flera storsejar frenetiskt försöker att sluka den är en upplevelse. Ju snabbare inspinning desto bättre. När sedan storsejen krokat sig har du glädjestunder bakom spöet. Gråsejen är inte en matfisk i samma klass som torsken eller hälleflundran. Köttet är grått och inte alls lika välsmakande. Återutsätt därför gärna storsejarna. Eftersom sejen är en pelagisk fisk så klarar de tryckförändringar bra och C&R fungerar därför utmärkt ifall man behandlar dem försiktigt.

HAVSKATT - Anarhichas Lupus

Havskatten kan knappast förväxlas med någon annan fisk p.g.a. sitt säregna utseende. Däremot så finns det i norska vatten tre olika arter av havskatt. Den vanliga havskatten heter bara havskatt eller grå havskatt. Den har tvärgående mörkare ränder på kroppen. På danska heter den därför ”stribet havkatt”. Det är denna art som allt som oftast fångas på spö. Den lever på grundtopparnas stenbottnar men påträffas också på bottnar av skalgrus och ibland på ren sandbotten där den ibland går ut för att äta sjöborrar, musslor och eremitkräftor. Sedan så finns det den fläckiga havskatten, en mycket sällsynt och eftertraktad fångst, som lever på mycket större djup. Den påträffas på korall och stenbotten ofta på 100-300 m djup. Slutligen så finns den blå havskatten, en mycket nordlig art som mest påträffas i arktiska vatten och på stort djup och i princip aldrig fångas på sportfiskeredskap.

Havskatten lever sitt liv bottennära. Ofta ligger den i håligheter på bottnen varifrån den simmar ut på jakt efter musslor, krabbor, tagghudingar och annat gott som den krossar med sina kraftiga käkar och tänder. Havskatten är revirhävdande och kan vara mycket aggressiv. Detta och dess kraftiga tandbeväpning är att ha i åtanke när den kommer upp i båten.

Platser
Den vanliga havskatten finns i princip överallt och är mycket vanlig i vattnen kring våra destinationer. Den kan dyka upp som bifångst vid spättamete på sandbottnarna likväl som den kan nappa under hälleflundrafiske eller under torskmete på 100 meters djup. Riktat havskattfiske sker dock bäst på grundtoppar och steniga kanter på 20-50 meters djup. Ibland kan det också löna sig att meta på flatbottnarna kring kanterna, speciellt om de är av skalgrus. Havskatten finns visserligen på större djup också men nackdelen med att meta djupare är oftast att fisket där störs av den otroliga mängd smålubb som finns överallt på djupare vatten. Havskattfisket på Söröya och i Havöyssund har inte producerat de riktigt stora monsterkatterna. Katterna ligger här ofta på 3-6kg med enstaka exemplar som vägt upp till 10 kg. I Tromsö finns det däremot en stor outforskad potential. Det har fångats många katter över 10 kg i området men nästan ingen fiskar efter dem. Vågar man lägga lite tid på havskattfiske här så är jag övertygad om att det kan komma upp katter i vikter kring det norska rekordet.

Den fläckiga havskatten är en sällsynt fångst, då den lever på stora djup och är inte särskilt vanlig. Likväl så fångas det varje år ett par fläckiga havskatter, ofta av ansenlig storlek, av våra gäster på Söröya. Vattnen kring Söröya är Norges bästa för fläckig havskatt. Världsrekordet härstammar härifrån. Förra året fångades det också fläckiga havskatter utanför Havöyssund, så här finns det oupptäckt potential. Den fläckiga havskatten ska man söka på djupt liggande toppar och korallbottnar på 100-300 meters djup. Att det är så få som fiskar målinriktat efter dem på dessa platser gör att det fångas få.

Tider
Traditionellt så räknas vår och försommar som den bästa tiden havskatt för havskatt i Sverige och statistiken motsäger inte det i Norge heller. De flesta havskatter fångas i maj-juli. Det kan ju också bero en del på att det fiskas mest efter dem då. Det finns katt på grunden under hösten också.

Redskap och teknik.
Havskattfiske är inte speciellt komplicerat och kräver inte heller några avancerade redskap. Ett vanligt havsfiskespö på 20-30 Ibs duger bra. Man kan också köra med lättare och känsligare spö och mindre rullar då fiskedjupet inte är så stort. Havskatten hugger på det mesta och man ska inte bli förvånad om den av aggressivitet hugger på en ren pilk eller på en jigg. Ibland sitter den inte ens fast på kroken utan har bara bitit sig fast i betet och vägrar släppa! Det effektivaste sättet är dock att meta efter katten. Av havskattens födoval att döma så borde det bästa betet vara musslor men man behöver inte krångla till det för sig. Strimlor av sej fungerar utmärkt som bete. Man kan agna dem direkt på pilkens trekrok om man vill men lite effektivare är att knyta en tafs av 1,0 mm nylon som man sätter under pilken. Tafsen bör vara 20-30 cm lång och i änden ska det sitta en hållbar och vass enkelkrok i st 6/0 – 8/0. Kroken får gärna ha hullingar på skaftet då dessa håller kvar sejstrimlan på kroken. Vill man kan man även ha ett enkroks upphängartackel ovanför pilken men för det mesta behövs inte detta. Tacklet ska fiskas längs botten. Dunka med jämna mellanrum pilken i botten, dels kollar du bottenkontakten på detta sätt, dels så lockar det den aggressiva havskatten att hugga. Hugget märks som skakningar i spötoppen. Då är det bara att dra på ett mothugg. Väl på kroken är havskatten ingen kämpe. Kampen börjar oftast inte förrän den kommer i båten där den blir mycket aggressiv och ohanterlig och biter efter allt den kommer åt t.o.m. sin egen stjärt. Detta beteende gör att havskatten är besvärlig att köra C&R på men det går, vilket man faktiskt också bör göra. Många uppskattar havskattens fasta kött, speciellt i soppor och på grillen och naturligtvis ska man kunna behålla havskatt för matglädjens skull. Men man ska också komma ihåg att fisken är relativt stationär på grunden och därför känslig för fisketryck. Många platser som förr hade formidabelt kattfiske såsom Fedje och Saltströmmen är numera sönderfiskade då katterna inte returnerades. Vill man returnera havskatten tar man ett stadigt tag om nacken på den när den ligger på magen. Med en lång och kraftig tång lossar man kroken. Stoppa inte fingrarna i munnen, den biter och släpper inte taget!

Den fläckiga havskatten söker man på mycket djupare vatten och då krävs kraftigare utrusning och rullar som rymmer mycket flätlina. Naturligt agn, sejfiléer fungerar utmärkt, apterat på ett vanligt upphängartackel och eventuellt ett kort släp efter pilken fungerar bra. Sylvassa enkelkrokar i st 6/0 – 8/0 med inåtböjd spets och hullingar på skaftet är att föredra. Tacklet bör knytas i minst 1,0 mm nylon gärna grövre för att minska trasselrisken. Man ska ha mycket tålamod och en god portion tur för att lyckas med detta fiske men vill det sig så kan man ståta med en fångst som endast få Norgeresenärer har lyckats fånga.

KUNGSFISK - Sebastes Marinus

FISKE EFTER STOR KUNGSFISK

Under 2007 lyckades svensken Björn Olovsson att sätta ett nytt världsrekord för kungsfisk på 8,8 kg på Sørøya. Efter fångsten blev fisket efter kungsfisk mer intensivt. Under 2008 fann vår guide Anders Jonasson ett oprövat rev på ca 250 meters djup och hade ett helt otroligt fiske efter kungsfisk och lubb. Under två dagars fiske landade Anders båt 28 kungsfiskar över 5 kg med ett nytt världrekord på 8,98 kg i topp. Dessutom fångade man flera enormt stora lubbar och Anders själv slog världsrekordet på denna art med en lubb på 17,2 kg. Följande dagar bjöd på ett historiskt fiske efter jättestor kungsfisk och lubb när andra gäster landades ytterligare flera kungsfiskar över 8 kg och ytterligare lubb över 15 kg. Till dags dator är det något av det vildaste fisket efter jättar till kungsfisk som någonsin skådats.

När man tidigare bara har fångat ”normala” kungsfiskar runt 0,5-2 kg är sådana ”megafiskar” något av ett skådespel – en överdimensionerad abborre på tillväxthormon! Nu mer lägger vissa kunder en eller två dagar till att fiska dessa fascinerande djuphavsfiskar.

Resultatet har blivit att många vackra exemplar runt 5-8 kg har landats.

Under en dags fiske fick samtliga sportfiskare i en båt alla fisk över 8 kg. Något som bara kan beskrivas som fullständigt galet! Tidigare kunde antalet sportfiskare som fångat kungsfisk över 8 kg räknas på ena handens fingrar.

Fisket efter kungsfisk runt Havøysund är enligt yrkesfiskarnas utsago minst lika bra som kring Sørøya. Bottenström och djupförhållandena ser ut att vara perfekt så det blir spännande att utforska!

Fisket
Fisket bedrivs på ett djup mellan 180 och 300 meter. Sluttningar och toppar mot djupare vatten är bäst. Det är ofta runt korall och berg där fisken står som tätast och är störst, koraller kan på ekolodet se ut som små ”blomkålshuvuden”. När man får upp delar av dessa röda koraller råder inget tvivel om att man fiskar på korall. Det kan vara svårt att se kungsfisken på ekolodet. Den ses av och till bara som prickar nära botten även om fisket som bedrivs under tiden är alldeles utmärkt.

När botten inte är tjock av kungsfisk utan dem är utspridda är ett aktivt fiske viktigt. Man ska inte släppa ner till botten för att sedan bara hålla betet stillaståendes som vid traditionellt mete – det ger inte många fiskar. Du måste vara aktiv och fiska upp och ner genom vattnet i etapper. Kungsfisken hugger relativt kraftigt och sväljer betet snabbt men ibland kan de vara försiktiga. Speciellt gäller detta de stora exemplaren.

Genom att fiska aktivt och en bit ovan botten undgår man oftast de mindre lubbarna, vilka kan vara många. Flera gånger har vi dock upplevt att lubb hugger på betet även när man är långt ovan botten. Flera ”megalubbar” har fångats men vanligast är dem i viktklassen upp till 5 kg.

Förutom kungsfisk och lubb finns stor fläckig havskatt, hälleflundra och torsk på djupgrunden. Vid Havøysund sätts det torskgarn på runt 350 meters djup. Torsken kan även dem leva vid detta djup eftersom vattnet är så klart att det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Enklast är att fiska på dessa djup när driften är svag – man måste känna kontakt med redskapen. Således är det bäst att fiska kungsfisk när strömmen eller vinden är svag. Med lite övning kan båten hållas över platsen med hjälp av motorn medan man fiskar men det kan vara en utmaning när man har mycket lina ute och flera fiskar samtidigt.

Teknik och utrustning
Tackel för större kungsfisk: En relativt långt tackel på 2-4 meter med tre enkelkrokar är effektivast. Krokar i storlek 8/0 är lämpligt eftersom kungsfisken har en väldigt stor mun. Tacklet måste vara relativt tjockt – 1,2 mm eller mer då den slits rejält vid denna typ av fiske. Dessutom är jag av intrycket att kungsfisken inte är en särskilt skygg fisk så lindiametern har inte så stor betydelse. I övrigt bedrivs fisket på ett stort djup, vilket nämnts innan, finns chansen att få hälleflundra – riktigt stora hälleflundror. Det är på detta djup yrkesfiskare tagit de riktigt stora exemplaren. En yrkesfiskare från Sørøya fick i detta område fem fiskar över 200 kg i sina garn i oktober förra året. Den största var på hela 314 kg. Därför är det viktigt att man har utrustning därefter.

Det är upplagt för att använda sej som betesfisk eftersom dem ofta finns i stora mängder i Nordnorge. Men det är möjligt att även använda andra bete, såsom torsk, kolja, etc. När jag använder mig av sej är det i stycken som är ca 5 cm breda och 15-20 cm långa, det ger en optimal rörlighet.

När det gäller spön och rullar ska man använda sig av en rulle som rymmer minst 400 meter flätlina och spö runt 30 lbs. Det kan vara fördelaktigt att använda sig av lite kortare spö runt 6-7 fot då dem är lättare att arbeta med på större djup än vad längre spön är. Undvik överdimensionerade Big Gamerullar och spön eftersom man lätt tappar kontakten med tacklet. Något som är avgörande för lyckan på djupt vatten.

Framtiden
Det ska bli intressant att se om det kommer fångas ännu större kungsfisk och om några nya världsrekord kommer sättas.

Om Kungsfisk
Det finns två skilda arter av kungsfisk - ”stor kungsfisk” och ”mindre kungsfisk”. Den stora kungsfisken som det skrivits om i denna text är en av högsta klass när det kommer till matfisk.

Den kan nå en maximal längd runt 100 cm och en vikt på 15 kg. Den stora kungsfisken kan bli så gammal som 60 år och blir könsmogna först när dem är 10-12 år. De lever huvudsakligen på sill och mindre kräftdjur etc.

RÖDSPÄTTA - Pleuronectes Platessa

Fisket efter rödspätta har blivit ganska populärt. Många uppskattar fiskeformen som innehåller en bra mix av komfort och teknik. Även hardcore fiskenördar som fångat mängder av storfiskar och arter återvänder och fascineras av rödspättan.

På Sørøya och Havøysund har du suveräna möjligheter att fånga riktigt stora rödspättor bara 3 minuter från stugorna. Frågan er guide vilket som är det bästa stället.

Teknik
Plattfisk är inte en fisk som jagar runt och hugger efter föda men den är långt mer aktiv och nyfiken än vad ryktet säger. Bete ska locka och förföra fisket till att hugga. Betet måste röras sakta över botten med pauser så att spättorna hinner hugga. Pauserna är särskilt viktiga om man vill fånga rödspätta. Skrubbskäddan och sandskäddan är lite mer aggressiva och hugger oftare, även när betet dras över botten utan pauser. Sandskäddan kan vara ett problem när rödspättan inte riktigt är på hugget då den hindrar rödspättan från att ta betet. Förövrigt är även sandskäddan mycket stor, 400-800 g är normalt!

Tre ingredienser i fisket:

1. Paus: Var noga med att tacklet ligger stilla på botten
   Det görs genom att släppa ut lina när båten driver eller veva försiktigt in löslina när båten driver mot tacklet. Detta ger rödspättan möjlighet att hugga i lugn och ro. En del dagar kan det vara läge att veva in tacklet lite fortare.
2. Locka: Du retar fisken och gör tacklet mer synligt med småryck eller små lyft med spöet.
3. Dra/Flytta: Ditt tackel kanske inte ligger i närheten av en flat botten där det hugger. Istället för att vänta på att en simmar förbi flyttar du tacklet.

Man kan Dra tacklet över botten i ungefär samma fart som båten driver eller så kan man dra tacklet genom att veva in.

Försök att orientera dig och kasta ut med hänsyn till i vilken riktning båten rör sig i förhållande till botten – det ger en bättre känsla för hur ditt tackel rör sig på botten. Om du inte tycker att du har tillräckligt med kontakt kan det bero på att sänket är för lätt.

Viktigt: När du känner hugg ska betet ligga kvar där du kände hugget, Ge mothugg när du känner att fisken tar betet ordentligt. Känslan kommer med lite övning, det är oftast först när fisken varit på betet ett par gånger du känner hugget.

Dem största plattfiskarna fightas hela vägen upp till ytan där dem med fördel lyfts ombord med håv. Återutsätt gärna rödspättorna. De är relativt stationära på platserna och vi vill behålla det goda fisket.

Redskap för rödspätta

Spö.

Roligast är det om man har ett mjukt spö mellan 7-9 fot. Ett lätt pilkspö kan också användas.

Rulle.

Lätt haspelrulle eller multiplikatorrulle som man kan kasta med. Större multiplikatorrulle för havsfiske kan också användas med det är en föredel att kunna kasta.
Kom ihåg att lätt utrustning ofta är väldigt roligt att använda sig av och dessutom effektivt för rödspättemete. Om du vill kan den även användas för att fiska öring i sjöarna.

Lina.

Flätlina, 0,15-0,25 mm, ger överlägset bäst kontakt med vad som händer vid tacklet.
Tacklet kan vara av typen klassiskt paternostertackel med två krokar som monteras på tafsar en bit över sänket men bäst är att ha den ena kroken ända nere vid botten. Den kan sättas på en släptafs (på ca 50 cm) som släpar efter sänket. Ssläptafsen får gärna vara glidande för bästa känsla. Den kompletteras med en krok och en kort tafs (10-20 cm) ca 20 cm ovanför sänket. Pärlor, spinnare eller annat krimskrams höjer många gånger fiskens intresse. Det kan skilja sig vilka färger som fungerar bäst men rödspättan har ofta en förkärlek till vita pärlor, kanske för att dem ofta äter vita små musslor.

Sänke.

Vid svag ström och lugn sjö räcker 30-60g gram men man kan behöva sänken på 100-150 gram. Liten pilk utan krok fungerar bra som sänke.

Bete.

Borstmask, Gulp och räkor är bra beten. Gulp är mest praktisk men den äkta varan är oftast bättre. Vid testfiske i Havøysund hade den största rödspättan tobisfiskar i magen. Så tobis ska testas som bete...